En smak av England
Jönköpings Sinfonietta tar båten till England och på menyn finns musik av fyra brittiska kompositörer. Andreas Hanson leder orkestern i säsongens tredje torsdagskonsert som doftar brittiskt 1900-tal.
Kvällens soppa: Blomkålssoppa med baconkrisp. Förbeställ samtidigt som du köper biljett för lägsta pris!
Speltid 70 minuter utan paus
Program
W Walton Façade suite no 1, A Bax Romantisk ouvertyr, M Tippett Divertimento on Selingers Round, E Elgar Chanson de nuit & Cello concerto
Medverkande
Jönköpings Sinfonietta
Dirigent Andreas Hanson
Andreas Hanson är en av Skandinaviens mest etablerade dirigenter. Han har en bakgrund som solotrumpetare och studerade dirigering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm samt för Sir Andrew Davis i London och Carlo Maria Giulini i Milano. Andreas Hanson har samarbetat med orkestrar som Kungliga Filharmonikerna, Sveriges Radio Symfoniorkester och Malmö Symfoniorkester och dirigerat opera och balett på bland andra Kungliga Operan i Stockholm. Han har varit gästdirigent i länder som Ryssland, Storbritannien, Polen och Litauen. Andreas Hanson är även en högt aktad kördirigent och har samarbetat med bland andra Radiokören i Stockholm. Han har tilldelats många prestigefyllda priser.
Mats Lindberg, cello
Mats Lindberg har studerat cello vid Göteborgs universitet samt för solo-cellisten Peter Wolf i Tyskland. I Sverige arbetar Mats som frilans i de flesta av landets större orkestrar men kanske oftast har han synts i diket på Göteborgsoperan.
Den musikaliska bredden har alltid lockat Mats så uppdrag inom den klassiska musiken har blandats med krog-shower och musikdramatiska verk inom scenkonsten. För närvarande vikarierar Mats i Jönköping Sinfonietta.
Verkskommentarer
William Walton (1902–1983) – Façade suite no 1
Façade är på alla sätt ett unikt och märkligt verk, som dessutom står helt ensamt i William Waltons produktion. 1919 lärde Walton känna de litterärt begåvade syskonen Sitwell från en förmögen och originell familj, som mer eller mindre adopterade honom. I femton år kom han bo hos familjen, och det var där han utvecklades musikaliskt. Systern Edith var litterärt begåvad och experimenterade med rytmiska mönster, lekte med ordklanger, underliga namn och meningslösa adjektiv. Hennes dikter kunde gå i samma takt som polkor, valser, foxtrot etc. och efter en litterär afton väcktes frågan om man inte skulle kunna sätta musik till dikterna. Blickarna riktades mot den 19-årige Walton, som då visserligen fått god utbildning av storheter som Ernest Ansermet och Ferruccio Busoni, och fått besöka Ryska baletten och träffat Stravinsky och Gershwin, men som då bara komponerat några verk, däribland en experimentell stråkkvartett i Schönbergs stil.
Efter några månader hade han komponerat 18 vinjetter till Ediths dikter och man arrangerade en uppläsning (genom megafon) med sex musiker gömda bakom en ridå i Sitwells salong. Alla var så nöjda att man beslutade sig för en offentlig förevisning i Aeolian Hall 1923. Det blev en av de största skandalerna i engelsk musikhistoria, och Walton blev över en natt den engelska musikens svarta får.
Med tiden skrevs nya sånger och några togs bort. För konsertbruk, utan recitation, sammanställdes ett par sviter för större ensemble. Första sviten publicerades 1926. När man idag hör denna friskt ironiska, humoristiska och gladlynta musik har man svårt att förstå premiärpublikens hatkänslor. Ändå kom allt han skrev efter detta att klinga helt annorlunda och betydligt mer traditionellt.
Arnold Bax (1883–1953) – Romantisk ouvertyr
Man skulle kunna kalla Arnold Bax för Englands Sibelius. De skrev sju symfonier var, och Bax dedicerade sin femte symfoni till den finske mästaren. Sibelius var förtjust och hävdade att ”Bax är min musikaliske son”. Han var några och tjugo år när han skrev sitt första orkesterverk 1905, men han vågade sig inte på storskaliga kompositioner förrän 1921 då han skrev sin första symfoni – den sjunde kom 1938, under den tiden skrev han också solokonserter för violin och cello.
Bax’ musik är typiskt engelsk, och hans Romantiska uvertyr skrevs med en annan typiskt brittisk tonsättares musik i minnet, nämligen Frederick Delius, som han beundrade och besökte i sitt hem i franska Grez-sur-Loing i april 1926. Bax dedicerade sin komposition till Delius, och man kan särskilt lägga märke till att han använder ett piano i orkestern. Pianisten är inte solist, utan ingår som en bland alla andra, men på ett elegant sätt. Den som till äventyrs är välbekant med César Francks symfoni kan eventuellt upptäcka att den ungefär tretton minuter långa uvertyren innehåller ett kort citat därifrån.
Michael Tippett (1905–1998) – Divertimento on ”Sellinger’s Round”
Michael Tippett var en av de verkligt stora inom den engelska tonkonsten även om han kanske inte blivit lika känd här hemma som t ex Benjamin Britten eller Ralph Vaughan Williams. 1998 ägnades hans musik emellertid Stockholmsfilharmonikernas veckolånga tonsättarfestival. Tippett började komponera relativt sent i livet, men han tog snabbt igen förseningen och komponerade rikligt med musik i alla former.
Tippett växte upp i Suffolks gruvdistrikt, men trots att hans föräldrar inte var musikaliska, och häpnade när han efter att ha hört en enda konsert i Leicester förklarade att han ville bli tonsättare, så stödde de honom när han sökte till Royal College of Music. Som tonsättare är han ändå i huvudsak självlärd. Han var över trettio innan han presenterade ett musikverk som hållit sig kvar på repertoaren.
1953 beställde Aldeburgh Festival musikstycken av sex engelska tonsättare (bland dem också Benjamin Britten och William Walton) med kravet att alla verken skulle bygga på en anonym 1500-talsvisa som kallades Sellinger’s Round. Tippett bidrog med en långsam moll-version som också gömda basgångarna till Didos första aria (Ah, Belinda) ur Purcells opera Dido och Aeneas. Uruppförandet av alla delarna ägde rum i anslutningen till kröningen av Elizabeth II. Strax därefter fick han beställning på ett orkesterverk från den schweiziske dirigenten Paul Sacher och hans Collegium Musicum i Zürich. Tippett hade blivit så förtjust i dansen, att han tillfogade ytterligare fyra satser i en mer neoklassisk – eller kanske neorenässansstil – och lät den gamla satsen komma på andra plats. Till skillnad från den satsen, den längsta, för stråkorkester med violinsolo av konsertmästaren, är de nyskrivna för liten orkester där flöjt, oboe, klarinett, horn och trumpet lagts till. Även om det finns tydliga drag av gammal musik, så saknas verkligen inte heller samtiden.
Edward Elgar (1857–1934) – Chanson de nuit op 15:1, ur Cellokonsert e-moll op 85
Vid sidan av stora orkesterverk och körverk skrev Edward Elgar också en rad små miniatyrer som nästan kan kallas högklassig salongsmusik. Ett mycket populärt sådant verk var Salut d’amour som han tillägnade sin hustru Alice. Men han gjorde ett stort misstag då han sålde rättigheterna alldeles för billigt. Han anade inte att en sådan bagatell skulle ha inbringat en avsevärd inkomst. När han 1897 skrev två nya och charmiga småsaker i bästa victorianska stilen såg han till att få bättre villkor. Chanson de nuit och Chanson du matin skrev han ursprungligen för violin och piano, men de blev så älskade att han snart arrangerade dem för liten orkester. Därefter har de arrangerat till i snart sagt alla tänkbara instrumentkombinationer. Här hör vi Chanson de nuit som Elgar ville ha den.
Det var under första världskrigets sista år som den sextiotvåårige Edward Elgar – nestorn i det dåtida engelska musiklivet – skrev sin cellokonsert. Sent på hösten 1918 började han arbeta på musiken i sitt hem i London, Severn House, Hampstead, och konserten fullbordades i en hyrd stuga i Brinkwells, nära Fittleworth i Sussex i juni året därpå. Hans hustru gick bort strax efter konsertens fullbordan, och därmed förlorade han sitt stöd i livet. De sista femton åren var han tyst som tonsättare. Konserten efterföljdes endast av några mindre verk.
Världsläget och tonsättarens ålder påverkade tonspråket i konserten, och vi ska inte vänta oss att i denna konsert finna samma pompösa paradmusik som vi lärt oss förknippa med hans Pomp and Circumstance-marscher eller hans granna symfonier. Nej, Cellokonserten op 85 är en höstkonsert, fylld av eftertänksamhet. Den tredje satsen är ett mycket kort Adagio, endast sextio takter, och mestadels en lugn och lyrisk musik som dock rymmer en lidelsefull höjdpunkt.
© Stig Jacobsson
