En smak av Norge

Vårt västra grannland bidrar med inspiration när Jönköpings Sinfonietta tar sig an den norska musikskatten i säsongens fjärde torsdagskonsert. Allt under ledning av den norska dirigenten Cathrine Winnes.

Under den här konserten får vi lyssna till musik av alla de tre främsta nationalromantiska tonsättarna från Norge.

Kvällens soppa: Grönärtsoppa med räkor. Förbeställ samtidigt som du köper biljett för lägsta pris!

Speltid 70 minuter utan paus

Program

J Halvorsen Suite Ancienne, J Svendsen Romans i G-dur, E Grieg Holbergsvit op 40

Medverkande

Jönköpings Sinfonietta
Dirigent Cathrine Winnes
Solist Vivien Jeffery

Verkskommentarer

Johan Halvorsen (1864–1935) – Suite Ancienne op 31

Johan Halvorsen är vid sidan av Edvard Grieg och Johan Svendsen den främste norske tonsättaren, men han var också en mycket flitigt utnyttjad dirigent. Under 36 år var han engagerad att dirigera operor och skådespelsmusik vid teatrar i Oslo och Bergen, och denna tidsödande verksamhet medförde att han inte hann komponera så mycket som han ville. Ändå finns det åtskilliga mycket attraktiva verk av honom, främst orkesterverk som två symfonier, solo konserter, rapsodier och sviter. 1899 sökte den nybyggda Nationalteatern i Kristiania (Oslo) en kapellmästare. Halvorsen sökte och fick tjänsten, och fick en orkester på 43 man till sitt förfogande, det var den största professionella orkestern i Norge vid den tiden. Ekonomiska svårigheter medförde dessvärre att orkestern runt 1920 reducerades till en teaterorkester på femton musiker. Under tio år, sex kvällar i veckan, dirigerade han musiken till en lång, lång rad skådespel, till vilka han själv i många fall skrivit musiken. Man räknar med att han skrev skådespelmusik till ett trettiotal pjäser, de flesta idag helt bortglömda.

1911 komponerade han musik till den i Bergen födde författaren Ludvig Holbergs (1684–1754) skådespel Barselstuen (1723), och han avslöjar i dessa attraktiva småsatser sin eminenta förmåga att måla dramats ord med rätt stämningar. Titeln är svåröversatt, men dramat utspelas i det rum där den nyblivna unga modern tar emot lyckönskningar, och får höra en hel del skvaller och misstankar om vem som är den riktige fadern. Ur scenmusiken sammanställde Halvorsen en femsatsig konsertsvit. För att ge pjäsen rätt tidsstämning har Halvorsen skrivit en nästan pastischartad musik som passar in i sjuttonhundratalets serenader och divertimenti.

Johan Svendsen (1840–1911) – Romans för violin och orkester G-dur op 26

Det finns stora likheter mellan Halvorsens och Johan Svendsens liv, men också mycket som skiljer dem åt. Som tjugofyraåring skrevs Svendsen in som elev vid konservatoriet i Leipzig, och där fick han mycket skickliga lärare i såväl violinspel som dirigering och komposition. Det var många unga nordiska tonsättare som sökte sig till Leipzig för att få sin undervisning, men Svendsen försökte leva sig in i vad som rörde sig i Europa, och strävade efter att hitta ett eget, mer kontinentalt tonspråk, men trots det hittar man oftast ett starkt inflytande från norsk folkmusik i hans musik. Han komponerade två storslagna symfonier, konserter för violin och cello, en lång rad andra orkesterverk, däribland fyra norska rapsodier, förutom kammarmusik och mycket annat. Men efter dessa storslagna verk komponerade han mycket lite. Detta brukar förklaras med att hans dirigentgärning tog all hans tid. Men fullt så enkelt var det inte. Sjukdom, familjetrassel och motvind i det dagliga arbetet bidrog till tystnaden. Hans båda äktenskap var stormiga. Den andra hustrun slängde manuskriptet till hans tredje symfoni i elden, och den har aldrig kunnat rekonstrueras. Henrik Ibsen inspirerades av detta dråpslag till en motsvarande scen i dramat Hedda Gabler där den svartsjuka hustrun slänger makens livsverk i lågorna. Han var 37 år gammal och skulle leva nästan lika många år till, men från detta slag hämtade han sig aldrig. 25 av de sista åren var han kapellmästare vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn, ända fram till 1908, då han av hälsoskäl drog sig tillbaka. Det kanske kan vara på sin plats att också erinra om att även hans finska kollega Jean Sibelius inte skrev annat än ett fåtal bagateller under hans sista trettio levnadsår.

Under sina sista årtionden komponerade han bara några småstycken och sånger, och sådana var inte hans starkaste sida. Det är egentligen bara en av de sista 30 årens kompositioner som blivit känd, för var det någon av hans många strålande kompositioner som folk i allmänhet kände igen så var det en läcker liten Romans för violin och orkester komponerad 1881. Fortfarande är väl den lilla anspråkslösa Romansen hans mest spelade verk, och den är i all sin älskvärdhet en riktig gripande klassisk pärla.

Edvard Grieg (1843–1907) – Holbergsvit op 40

Edvard Grieg är ändå den överlägset mest kände av Norges alla tonsättare. Mest ägnade han sig åt verk i mindre format, som i hans otaliga sånger och pianostycken, och det var i dessa former han trivdes bäst. Även så älskade orkesterverk som sviterna till Peer Gynt består ju av geniala miniatyrer. Men visst skrev han också lysande verk i större symfoniska former, och dit kan vi räkna de norska danserna, pianokonserten och den stora stråkkvartetten i g-moll. I själva verket hör kammarmusiken till hans mest genomarbetade och satstekniskt mest imponerande kompositioner – det är cellosonaten och de tre violinsonaterna bevis på. Den andra violinsonaten tillägnade han för övrigt Johan Halvorsen. Norsk folkmusik genomsyrar det mesta som Grieg komponerade.

Diktaren Ludvig Holbergs 200-årsjubileum skulle firas i Bergen 1884. Eftersom även Grieg härstammade från samma stad, åtog han sig gärna uppgiften att förse själva högtidsdagen med såväl en kantat för manskör, som en ”suite i gammel stil”, vars ursprungliga version för solopiano Grieg själv uruppförde vid samma konsert den 3 december.

Musiken hade han komponerat under sommarferierna i Loftus, Hardanger, och versionen för stråkorkester följde inte långt efter. Den var klar 11 september, men kom inte att uruppföras med Grieg som dirigent förrän ett halvår efter firandet av Holberg, men även då i Bergen. Framgångarna blev så stora att sviten också spelades vid en konsert ett par dagar senare. Samma år trycktes musiken i Leipzig och därmed började svitens segertåg över världen. Man kan säkert hävda att den blivit lika älskad och populär som hans fantastiskt målande vinjetter till Ibsens skådespel Peer Gynt.

Orkestersatsen är så naturligt utformad att man aldrig har någon känsla av att det egentligen är orkestrerad pianomusik. Grieg tänkte sig förmodligen redan från början att det skulle kunna bli ett verk för stråkorkester. Han inspirerades av 1700-talets franska danssviter, men även om det kan sägas vara fråga om pastischer, så dominerar Griegs inflytande över barockens.

Preludiet är ett sprudlande perpetuum mobile i G-dur och i samma tonart går Sarabanden, som slår an allvarligare strängar. En graciös Gavotte omsluter en folklig Musette. En följande Air i g-moll har blivit en av tonsättarens vackraste melodiska ingivelser. Med en eruptiv Rigaudon förs sviten till en bländande avslutning.