Stora g-mollsymfonin

Flöjt
Ewa Ljungberg
Christine Clancy

Oboe
Daniel Bustedt
Tinny Tin-Yi Cheung

Klarinett
Charlotte Savander
Paloma Pinto Viloria

Fagott
Tony Liu
Johannes Herjö

Horn
Johan Tiger
Per Wilhelmsson

Trumpet
Andreas Parmerud
Bjørn Bjerknaes-Jacobsen

Trombon
Klas-Henrik Djärf
Matilda Gerhardsson

Chimbasso
Yngve Nordström

Pukor
Mats Olsson

Slagverk
Michael Andersson

Violin 1
Bernt Lysell
Vivien Jeffrey
Diana Lewtak-Isaksson
Kaho Nagano
Ines Ramirez
Juliana Shapiro

Violin 2
Staffan Ebbersten
Isa Hammarsten
Farida Saifeeva
Karin Wiberg
Katarina Bergendahl Högsta

Viola
Igor Viktorovitch
Sophie Bretschneider
Mari Paz Albiñana Delegido
Sigrid Kroeker

Cello
Maria Molander
Mari Wall Söderhielm
Jungen B Linderholm

Kontrabas
Erik Ottosson
Anders Gerhardsson

Elfrida Andrée (1841 – 1929)

Konsertuvertyr D-dur

• Andante maestoso

Elfrida Andrée föddes i Visby och fick sina grundläggande musikkunskaper förmedlade av fadern. Hon avlade organistexamen som privatist vid Musikkonservatoriet i Stockholm 1857. 1865 blev hon vår första kvinnliga telegrafist, och öppnade därmed en yrkeskarriär som åtskilliga kvinnor kom att försörja sig på. Dessutom blev hon efter en lagändring vår första kvinnliga domkyrkoorganist 1867. Hon anställdes i Göteborg, och kom att stanna där till sin död. Hennes musikaliska insatser i denna stad är överväldigande. Hon verkade nämligen inte bara som organist, utan även som dirigent och ledde från 1897 inte mindre än 800 så kallade folkkonserter. Genom systern Fredrikas giftermål med Wilhelm Stenhammar kom hon in i musiklivets innersta kretsar.

Vid sidan av denna imponerande gärning var hon också sin tids ledande kvinnliga tonsättare i Sverige. Med kammarmusik, symfonier, piano- och orgelverk och en opera på sin verkförteckning är hennes produktion imponerande stor. Hon komponerade gärna i en sympatiskt lättflytande och charmerande musik, naturlig och inspirerad. Men hon mötte också mycket misstro – inte bara från män, vilket följande historia avslöjar.

Den 41-åriga Elfrida sammanträffade med den 62-åriga sångerskan Jenny Lind i London. När Elfrida berättade att hon komponerat en symfoni blev Jenny Lind bestört, undrade om en kvinnas hjärna verkligen räckte till detta och, om den verkligen gjorde det, borde det då inte sättas gränser för vad en kvinna fick lov att göra! Elfrida rusade upp och höll ett flammande tal om kvinnors rätt att få syssla med det ”vartill de hade håg, lust och kärlek” och slutade med att på flygeln spela direkt ur partituret till symfonin för den förbluffade sångerskan.

 Konsertuvertyren i D-dur fullbordades i Göteborg i mars 1873, men uruppfördes inte förrän i mars fem år senare då hon själv med inhyrd orkester framförde verket i en fullsatt domkyrka i Göteborg. Tio år därefter dirigerade hon uvertyren också i Berlin.

Albert Schnelzer (f. 1972)

Violinkonsert nr 2, Nocturnal songs  (andrauppförande)

• Levitate
• Bal des Ardents
• Procession
• Run

Albert Schnelzer föddes i Södra Visnum i Värmland 1972. Han studerade komposition vid Musikhögskolan i Malmö och vid Royal College of Music i London under åren 1994-2000. Bland hans lärare kan nämnas Sven-David Sandström, Julian Anderson och Rolf Martinsson. Under 2000-talet har han blivit en av de mest uppmärksammade svenska kompositörerna, och 2004 kom det internationella genombrottet när hans ”Predatory Dances” uruppfördes på Festival Présence i Paris. Albert har under de senaste åren haft stora framgångar med både sin kammar- och orkestermusik. Orkesterverket ”A Freak in Burbank” har rönt särskilt stora framgångar. Det är ett av de mest spelade svenska verken internationellt och gjorde bl.a. stor succé när det framfördes i Royal Albert Hall under BBC Proms 2010. Schnelzers musik har beskrivits som kraftfull och fylld av framåtdrivande energi, men samtidigt äventyrlig och tillgänglig, till och med lyrisk och känslig. Kontrasterna är viktiga.

”Att skapa ur intet är inte lätt. Ändå så är det en oundviklig del av kompositionsprocessen. Varifrån kommer det första fröet eller embryot som plötsligt börjar leva och fortplanta sig i nya idéer och klanger? Från en bok? En naturupplevelse? Ett konstverk? Nu är det dags att höra ett alldeles nytt verk av honom för första gången, hans andra, halvtimmeslånga, violinkonsert i fyra satser med undertiteln Nocturnal Songs. Tonsättaren berättar själv om sitt verk:

”Tillståndet mellan vaket och sömn, mellan två olika världar, när man känner sig tyngdlös, svävar. Detta blev den initiala idén för min andra violinkonsert. Den första satsen ”Levitate” är också ett försök att fånga känslan av att sväva fritt. De andra tre satserna har liknande utgångspunkt, det drömlika och svårgripbara. Andra satsen ”Bal des Ardents” (”Ball of the burning men”) är inspirerad av en tavla som skildrar en maskeradbal som hölls i Paris 1393. En fackla startade en brand och flera av dansarna fattade eld men musikerna fortsatte att spela ändå. I tredje satsen utgick jag från en dröm jag haft där ett antal besynnerliga fantasidjur gick i en långsam procession. Varför dessa djur gick tillsammans eller vart dom var på väg fick jag aldrig någon förklaring till. I den sista satsen försöker jag fånga känslan av att försöka springa eller fly i en dröm. Men hur man än försöker så rör man sig inte ur fläcken och man står mest och springer på stället. Men man fortsätter att springa ändå. 

Violinkonserten är skriven speciellt för violinisten Ilya Gringolts och är en sambeställning mellan Uppsala Kammarorkester, Svenska Kammarorkestern och Jönköpings Sinfonietta.”

Wolfgang Amadeus Mozart (1756 – 1791)

Symfoni nr 40 g-moll (K550)

• Molto allegro

• Andante

•  

  Menuetto: Allegretto
• Finale: Allegro assai

I sina brev uppehöll sig Mozart under sommaren 1788 mycket vid de svarta tankar som förföljde honom från tid till annan, och dessutom led han av ovanligt besvärande penningbrist som tvingade honom att skriva diverse tiggarbrev till mer förmögna vänner. Han arbetade hårt för att skjuta dessa tankar ifrån sig, men den oro som tagit honom i besittning speglas för en gångs skull i musiken, särskilt i den tragiska g-mollsymfonin som vi kallar nr 40. Trots att han redan skrivit 39 symfonier (om vi nu ska följa den traditionella numreringen, trots att det inte finns någon nr 37 ...) så var det bara en som dittills skrivits i moll; nr 25, den så kallade lilla g-mollsymfonin. Redan detta är ett allvarligt tecken på hans oro, och att den sitter mycket djupt. Mozart är ju annars känd för att inte låta sin musik påverkas av yttre omständigheter. Han hade alltid kunnat skriva uppsluppna verk även under de mest bekymmersamma tider.

Redan i g-mollsymfonins inledning känner vi oron. Åtminstone kände hans samtid av den så intensivt att de uppfattade symfonin som rent skrämmande. Senare lyssnare har kanske tvärtom ofta tyckt att den är såväl graciös som underhållande. Det nervösa kommer till uttryck i teman som kastas mellan instrumentsektionerna och som rymmer smärtsamma dissonanser. Men kanske kan vi nutidsmänniskor inte längre uppfatta dem eftersom vi lever i en så mycket mer dissonant tid än Mozart.

I Andantet avtar hetsjakten, men oron kvarstår och finns där även i Menuetten, vars mellandel annars är symfonins enda ljusa vilopaus. I finalen återkommer nämligen det hetsiga. Men trots alla känslostormar förlorar Mozart aldrig balansen, därtill var han alltför rotad i klassicismens klarhet och renhet. Hans personliga bikt har mycket allmänmänskligt i sig – det är därför symfonin i g-moll fortfarande är en av hans mest spelade och mest älskade.

Stig Jacobsson