Regissören: Pusslet är inte löst

När Hugo Hansén på kort tid förlorar båda sina föräldrar avbryter han åtta års studier i företagsekonomi vid Uppsala universitet. Istället börjar han ägna sig åt teater. Våren 2020 ger han sig i kast med gåtan Hedda Gabler på Kulturhuset Spira, i jakten på meningen med allt.

Under en fantastisk kollationering* med skratt och humor vänder Hugo Hansén stämningen, skickligt, i rummet genom att säga ”när jag var runt 20 dog båda mina föräldrar. Innan ens föräldrar dör tror du att du själv aldrig ska göra det. Sen tänker du bara på att du ska det”. Det är november på Kulturhuset Spira och arbetet med vårens klassiker Hedda Gabler får härmed sin uppstart.

Några dagar senare möter vi den gästande regissören för en intervju - om premiärnerver, Ibsens stora talang och om att tvingas in i livet.

Vad menade du hände när dina föräldrar dog och du bestämde dig för att byta bana?

– Attnär du inte längre har någon som kan ställa krav på dig, ge dig beröm eller vara skydd för dig, som dina föräldrar, blir det så uppenbart att du inte heller längre kan leva upp till de kraven. Jag insåg att jag inte var doktorand i företagsekonomi för min egen skull utan för att jag i någon bemärkelse ville vara duktig, säger Hugo Hansén.

Detta var sommaren 1999. Hugo var 26 år och sex månader senare har han premiär för sin första pjäs, Fröken Julie.

– Jag var min egen producent, ljussättare, allting. Visste ingenting om repetitioner men vi bara körde. Sen fick vi jättefina recensioner i Upsala Nya Tidning.

Som grundstudent i företagsekonomi hade Hugo varit duktig, men som headhuntad doktorand kände han sig oftast mest misslyckad. Berömmet för föreställningen den där januarikvällen landade väl.

– Jag kände mig uppskattad, levande. ”Den nya rösten” kallade recensenten mig.

I februari sade han upp sig från institutionen och de följande två och ett halvt åren gick sen på högvarv. Efter sju teaterproduktioner kom Hugo in på dåvarande Dramatiska Institutet (där han läste samtidigt som Sven Haraldsson, scenografen för Hedda Gabler – vi återkommer till honom) och anställdes efter fyra års utbildning på Stockholms Stadsteater, där han stannade ett decennium.

– Kraften kom ur att det plötsligt blivit så tydligt för mig att min pappa hela sitt liv försökt tillfredsställa sin pappa - genom att driva familjeföretaget vidare. Ingen tackade honom för det. Och så dog han i cancer när han var 50.

Själv är Hugo Hansén i dag 47. Han är frilans sedan tre år och långt bort från släktens stenindustri på Gotland. Hedda Gabler blir hans 49:e teaterföreställning.

Vad innebär det för dig?
– Att man blir både väldigt mycket osäkrare och säkrare, samtidigt. Jag är fortfarande jättestressad inför ett nytt projekt. Samtidigt vet jag ju att jag aldrig missat en premiär.

Allt handlar om att våga lita på processen.

– Men det känns lika läskigt varje gång. Och det kommer en punkt vid varje projekt när man har tre veckor kvar då man genuint vet att det här kommer inte att lösa sig. Då säger man det till sin partner och hon bara, ”ingen fara, så säger du jämt”.

Spännande intrig

Hedda Gabler kallar han en bladvändare. Ett ”murder mystery” där man inte behöver lösa mordet, men hela tiden sitter på helspänn. Det är också en av världens mest välskrivna pjäser.

 – Dels är den intellektuellt välskriven. Så otroligt välkomponerad. Ibsen har suttit två år och jobbat på varje ingrediens. Vartenda kommatecken finns det en tanke bakom. Sen har den också en emotionell klangbotten som långt ifrån alla pjäser har. Det märker man när man ställer sig på golvet. När man kan kasta sig in i pjäsen och den svarar tillbaka.  

Den norske dramatikern Henrik Ibsens original hade urpremiär i München 1891, men den känns skriven här och nu, menar Hugo Hansén. Dåtidens paradigmskifte, när folk flyttade från bondesamhället in till fabrikerna i stan, medförde samma osäkerhet som vi kan känna i samtidens förflyttning till det uppkopplade, globala samhället. Ibsen låter sin oro förkroppsligas i fem personer på scenen, som representerar olika förhållningssätt. De kämpar med frågor som vad livet egentligen är, moral och om det finns någon rättvisa. Saker publiken än i dag kan spegla sig i.

– Ett jätteskäl till varför den har hållit i alla år är att den innehåller ett slags själslig sanning. Man kan känna när man ser den att det här inte är ytligt. Det här är något.

Från Jönköping

Det var förra sommaren som frågan om regiuppdraget på Spira kom från teaterchef Staffan Aspegren. Hugo Hansén har sedan dess själv nyöversatt Ibsens norska manus. Föreställningen görs i nutid och känns modern. Scenografen Sven Haraldsson, som kommer från Jönköping och som kan förankra scenrummet i staden på ett helt unikt sätt, var ett skarpt önskemål från Hugos sida.

Efter en veckas repetitioner befinner de sig fortfarande i ett slags smekmånad. Alla möjligheter finns, ingen behöver ta ansvar än, menar Hugo.

– Början och slutet är roligast, sen finns en lång fas i mitten av arbetet som bara är ångest.

Med det sagt: Att sedan drygt 20 år befinna sig i yrket gör honom ”levande”, tycker han.

– Det innebär att jag gör någonting som jag aldrig kan bemästra. Vilket gör att jag hela tiden måste vara levande, att jag är tvungen att utveckla mig, vara närvarande och en riktig människa. Använda hela mitt system. Min kropp, mina sinnen, min hjärna. Det är ett jobb som tvingar mig in i livet. Jag har inte upplevt något annat som gör det för mig, eller i mig.

Beskrivningen står i skarp kontrast mot den av livet som frilans. För tre år sedan lämnade Hugo Stockholms Stadsteater för att få arbeta bara med de pjäser han älskar och vill göra, men i en tuff bransch.

– Det är hemskt. Det är det värsta. Att man måste söka jobb. Vara orolig för hyran. Det är fruktansvärt.

Men värt det.

– Alla människor dör. Och alla människor undrar lite kring det. Ändå springer vi bara igenom alltihop - jag också! Hämtar, lämnar och lagar mat. Så går åren. Men funktionen med att vi har ett samhälle är ju att vi ska skapa ett så pass stort överskott att vi ska kunna reflektera över existensen. Bland det första vi hade var andliga platser! Människor för 10 000 år sen hade ju också dödsångest. Och på teatern kan vi under tre timmar reflektera lite över det. Det kan du göra när du ser på konst eller är i naturen också, men teatern är fin för den är så rituell. Här kommer du in i en gemenskap, släcker ljuset och är överens om att inte använda mobilen. När det funkar är det en fantastisk gåva.

Sedan är all teater inte bra, ”det finns en hel del skit”, tycker Hugo. Men Hedda Gabler är kvalitet. En klassiker som förtjänar sin status. Och en gåta.

Vad menar du?

– Att man inte kan säga att man har förstått den! Man måste lägga sin egen själ i det. Man kan inte säga 1+1 blir 2. Så är aldrig livet. Så ska heller inte teatern vara. Det är därför plakatteater är helt meningslös. Men det här är så pass rikt att du blir tvungen att beblanda dig i det, ha en åsikt om det, en känsla kring det. För pusslet är inte löst.

Publiken serveras inget komplett svar varför Hedda gör som hon gör. Eller de andra karaktärerna. Precis som i livet kan du bara helt visst förstå vissa delar.

– Det är en del av att existera.

Själv är han minutiöst förberedd (något scenografen hummande intygar under kollationeringen) men ger skådespelarna så lite han kan – i så många veckor han vågar.

– Om de erövrar det själva blir det sant för dem och bättre på scen. Då kommer de till bordet med något som har med deras egna liv att göra.

Stark igenkänning

Sven Haraldssons scenrum är naturalistiskt, vilket är ”extremt ovanligt”, säger Hugo. Istället för ett svart rum möter publiken en ljus sekelskiftesvilla, topprenoverad, kanske på Bäckalyckan...

– Det här är enda produktionen jag har gjort som har den realistiska looken. Ett av syftena med det är att sänka trösklarna. Att välkomna teaterovan publik genom att säga ”det här är inte så konstigt – det ser ut som hemma hos dig. Det är bara ett rum”. Sen lägger vi till element som ändå gör att det känns om ett konstverk. Men inte som en kod du måste knäcka!

Vad hoppas du åstadkomma med pjäsen?

– Det jag absolut vill efter att publiken har varit här är att de känner ”vad kul teater är och vad annorlunda”. Att ”det här är ju bättre än bio!” För det är ju det. Jag vill att de känner att de har haft en sån där härlig dag när de har levt.

*kollationering = första gången all personal kring en pjäs träffas, i början av repetitionsarbetet.

FAKTA: Hugo Hansén

Född: 1972 i Burgsvik, en by med 300 invånare på Gotland (”där jag inte passade in”). Flyttade därifrån 1992. Bor nu på Södermalm med sambo och två söner, 6 och 9 år. 
På fritiden: Ser gärna på bio, lyssnar alltid på musik. Spelar själv gitarr, piano och klarinett (”men det är inget jag tar betalt för, haha!”).
Bakgrund: I tio år på Stockholms Stadsteater, nu frilans. Regisserade 2018 allkonstverket Vinnaren tar allt med Medborgarbandet (Nina Persson, Kristin Amparo mfl) i Malmö. 

FAKTA: Hedda Gabler

Vad: Henrik Ibsens blivande klassiker Hedda Gabler hade premiär för nära 130 år sedan men talar till hela världen än idag. Det är en rafflande thriller och ett intrikat, psykologiskt drama där publiken sitter på helspänn. Handlingen kretsar kring det unga paret Hedda och Håkan som just varit på smekmånad. Hedda kommer från pengar och klass, hennes man har inget av det. Hon blir snabbt uttråkad - och då blir hon farlig. Både för sig själv och andra. 
När: Spelas 7 februari – 15 mars i Teatersalongen. 
Varför: Om du vill bli berörd, känna igen dig och fundera en stund på vad som är viktigt. Hur mycket betyder egentligen en köksrenovering? Och vad är meningen med allt?

”Om vi får vi tag på det här är jag övertygad om att vi kommer skapa något oerhört meningsfullt.”
Hugo Hansén tror starkt på att Ibsen har något att säga Jönköpingspubliken.

LÄS MER om Hedda Gabler här.

FLER BILDER och hela det redigerade reportaget hittar du i Magasinet SCEN - digitala utgåvan(Extern länk)