ING-MARIE CARLSSON OM ROLLEN SOM ROSA TANT

Hon har gjort nästan allt man kan göra som skådespelare. Men aldrig en monolog – förrän nu. I vår ger sig Ing-Marie Carlsson ut på turné med pjäsen Oscar och den rosa tanten. En ömsint hyllning till livet och vad människor kan betyda för varandra.

”Hej Gud. Jag heter Oscar, jag är 10 år, jag har satt eld på min katt, min hund, vårt hus (jag har till och med grillat guldfiskarna tror jag) och det här är första brevet du får av mig, för jag har inte haft tid, förrän nu, för skolans skull”.

Så skriver tioårige Oscar i sitt första brev till Gud. Den som uppmuntrat honom att skriva brevet är den rosa tanten, tant Rosa.
– Hon är en äldre kvinna som arbetar ideellt på barnsjukhuset där Oscar, som har cancer, vårdas, säger Ing-Marie. – De två utvecklar en varm, kärnfull och stark relation. Oscar är en ovanligt klok och humoristisk pojke och tant Rosa är kärv, ärlig kvinna med mycket fantasi. Kanske gestaltar jag bara den ena, eller båda – vi får se vad regissören och jag kommer fram till!

Oscar och den rosa tanten bygger på en roman av den franske författaren Eric-Emmanuel Schmitt. Berättelsen har gjort succé både som bok och som pjäs. Trots att den handlar om något av det svåraste som går att föreställa sig, ett barn med en dödlig sjukdom, har den beskrivits som en hyllning till livet.
– Det kan jag hålla med om, säger Ing-Marie. För mig handlar den ännu mer om hopp, och vad vi människor kan betyda för varandra.

VAD FICK DIG ATT TACKA JA TILL ROLLEN?

– Egentligen hade jag siktat in mig på att vara hemma i Stockholmstrakten, efter att ha jobbat i andra städer i flera år. Jag har ju en växande familj med många barnbarn. Men när jag läste pjäsen blev jag otroligt berörd och förtjust. Sen ligger ju Jönköping och Småland nära mitt hjärta, jag växte upp här och min mamma bor kvar.

HUR KÄNNS DET ATT VARA ENSAM SKÅDESPELARE I FÖRESTÄLLNINGEN?

– Jag har gjort nästan allt man kan göra som skådespelare: drama, komedi, musikal, fars, buskis, tv och film. Men aldrig någonsin en monolog! Så det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig i kast med detta. Jag är SÅ glad att jag har en musiker med mig, och teknikerna förstås, så att vi kan dela upplevelsen. Och inte minst slipper jag köra bil ensam i mörker och vinterväglag. Ing-Marie har turnélivet i färskt minne. Nyligen reste hon runt med Riksteaterns föreställning Bolanders skor, tillsammans med Anna-Lena Hemström. Hon ser fram emot att återse många av de scener som besöktes då, och förhoppningsvis flera nya. – Då hade vi samma regissör, Ola Hedén, som jag nu ska göra Oscar och den rosa tanten med. Mest är jag nyfiken på hur vi ska lyckas förmedla den känsla jag själv får när jag läser den. Mitt hjärta sväller, strupen snörps ihop och jag känner mig uppfylld. Hon berättar att det är just skapandet tillsammans med andra som inspirerar henne till att ta sig an nya projekt. – Det låter ju lite ironiskt med tanke på att jag ska göra en monolog den här gången. Men det handlar om det där märkliga med att gå in i en bubbla, där det man jobbar med plötsligt blir det viktigaste i hela världen. Att vara kreativ, att skapa en hel föreställning ur en bunt papper och ett tomt rum, och förhoppningsvis ger publiken en känsla av glädje, hopp, insikt och gemenskap.

FINNS DET NÅGRA ROLLER DU GJORT SOM LIGGER DIG SÄRSKILT VARMT OM HJÄRTAT?

– Ja, absolut. På olika sätt. Mimmi i Tre kronor för att hennes personlighet är så långt från min egen. Eva i Änglagård för att jag hade så roligt. Alkoholisten i En dag i taget för att jag testade att använda min egen ångest i en roll. Birgit i Sex, hopp och kärlek för att det var en så stor och krävande uppgift. Roller i musikaler, eftersom jag verkligen inte ser mig som en sångerska, och så förstås Katarina i Demoner som var en så mångfacetterad, komplicerad kvinna. Demoner räknar jag som ett av mina absolut mest fantastiskt utvecklande och inspirerande arbeten. Men oavsett roll så har jag alltid samma ledstjärna: att vara trovärdig. Så jag måste förstå och kunna försvara mina karaktärer. Personligen avskyr jag pålagda manér och "Dramaten-tonfall".

TAR DU MED NÅGOT AV DIG SJÄLV TILL OSCAR OCH DEN ROSA TANTEN?

– Ja, såklart, det ingår ju i arbetet. Som tant Rosa tar jag med mig av min egen värme, fantasi och empati, men jag måste också hitta hennes kärva ton och ärlighet. Och gudstro. Som Oscar behöver jag hitta det brådmogna barnet inom mig, den hudlösa öppenheten. Det blir spännande!

Text: Mats Fäldt