John Bauer-svit 1918
Tonsättaren Jonas Valfridsson från Jönköping har skrivit ett helt nytt verk inspirerat av konstnären John Bauers liv och målningar. Nu får musiken sitt uruppförande av Jönköpings Sinfonietta och chefsdirigenten Christian von Gehren. Svensken Bo Linde, britten Fredrik Delius och fransmannen Camille Saint-Saëns bidrar med ytterligare möten mellan modernism och romantik.
Speltid 150 minuter inklusive paus
John Bauer-svit 1918 är en sambeställning mellan Jönköpings Sinfonietta och Norrköpings Symfoniorkester.
Program
Bo Linde En munter ouvertyr
Camille Saint-Saëns Symfoni i A-dur
Frederick Delius Two pieces for small orchestra (On hearing the first cuckoo in spring, Summer night on the river)
Jonas Valfridsson John Bauer-svit 1918
Medverkande
Jönköpings Sinfonietta
Jönköping Kammarkör och SVF-kören under ledning av Ove Gotting
Dirigent: Christian von Gehren
Introduktion 45 minuter före
Jonas Valfridsson
Den svenske tonsättare Jonas Valfridsson (född 1980 i Jönköping) fick sitt internationella genombrott redan som 26-åring då orkesterverket In Killing Fields Sweet Butterfly Ascend (2005) tilldelades Toru Takemitsu Award och uruppfördes av Tokyofilharmonikerna. Därefter har Valfridsson framförallt blivit uppmärksammad för sin orkestermusik, som uppskattas för sin minutiöst utarbetade klangbehandling och innovativa orkestrering. Han har som ambition att använda sig av modernistiska landvinningar inom speltekniker och formbehandlingar utan att ge avkall på det lidelsefulla uttrycket eller det organiska musikaliska flödet.

Jonas Valfridsson har haft stora framgångar med sina orkesterverk i en rad prestigefyllda tonsättartävlingar. 2007 fick han ta emot tredje pris i Toru Takemitsu Composition Award för orkesterverket In Killing Fields Sweet Butterfly Ascend, som uruppfördes av Tokyo Symphony Orchestra. 2009 vann han Uppsala Composition Award med orkesterverket The Only Thing That You Keep Changing Is Your Name, och 2014 Anne-Sophie Mutter Fund/Norrköpings Symfoniorkesters kompositionstävling med A Sudden Recollection: Le Jardin des Plantes (Gehrmans musikförlag).
Valfridsson började sin musikkarriär som rock- och jazzgitarrist, innan intresset för komposition tog över. Han har en magisterexamen i komposition och har studerat vid Gotlands Tonsättarskola, Musikhögskolan i Göteborg, Conservatoire National Supérieur de Musique et Danse i Paris samt Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Bland hans lärare kan nämnas Ole Lützow-Holm, Åke Parmerud, Pär Lindgren och Marco Stroppa.
Verkskommentarer
Bo Linde (1933-1970) - En munter ouvertyr op 14
Våren 1955 stormade den 22-årige Bo Linde fram med stor kraft. Vid en konsert i mars det året uruppförde symfoniorkestern i hemstaden Gävle två nyskrivna verk av honom, dels En munter uvertyr, som tillägnats Gävleborgs läns orkester (som man hette då), dels den första pianokonserten opus 12 med tonsättaren själv som solist. Linde hade gjort en mycket snabb karriär. Redan 1948 hade han, med god marginal den yngste, tagits in i professor Lars-Erik Larssons kompositionsklass vid Musikhögskolan i Stockholm, där han snabbt och självsäkert klarade av sina uppgifter långt före sina äldre kamrater. När han 1952 lämnade skolan, fullärd, tilldelades han skolans belöningsjetong. Förväntningarna var högt ställda när han nu skulle visa upp sina nya orkesterverk, och tekniker var på plats för att sända konserten i radio. Det blev en lysande framgång, och den muntra uvertyren blev en tid något av orkesterns signaturmelodi.
”Uvertyren skrevs julen 1954 och jag hoppas att något av den glada stämningen från den tiden lyckats fastna inom sonatformens rätt konventionella väggar”, skrev tonsättaren i programbladet till uruppförandet. Recensenterna häpnade över att en 22-åring redan hunnit lära sig instrumentera så skickligt och att hans uppfinningsrikedom var så rik både vad gällde melodi, melodi, rytm och klang. Vilken glädje i musicerandet! Fast man ska också komma ihåg att Linde många gånger även skrev mörk och allvarlig musik.
Men vid denna tid började modernismen i musiken tränga sig fram på bred front och det var plötsligt fult att vara musikant. I Stockholm hade Lindes musik ingen chans att hävda sig mot musikpåvarna och deras ingenjörsmusik, och länge kom hans musik att betraktas som lättviktig. Idag kan vi med förtjusning glädjas åt hans humor och elegans samtidigt som man kan beundra hans stora kunskap och hantverksskicklighet. Att skriva enkelt, genomskinligt och melodiskt är bland det svåraste man kan ägna sig åt, och vem kommer idag ihåg den musik musikpåvarna skrev?
Camille Saint-Saëns (1835-1921) - Symfoni A-dur op 1: Poco adagio. Allegro vivace, Andante, Scherzo. Vivace, Finale. Allegro molto
Camille Saint-Saëns var bara två år yngre än Brahms, men är ändå representant för en helt annan tid. I Frankrike var tidsandan en helt annan än i Wien, och den mångsidige parisaren Saint-Saëns skrev elegant och lättsmält musik. Vid sidan av musiken skrev han vetenskapliga artiklar om så skiftande ämnen som arkeologi och astronomi och han författade såväl lyrik som dramatik (i vilken han själv medverkade som skådespelare). Han var en av tidens stora resenärer och besökte många delar av världen, som gav honom inspiration till olika verk. Han behärskade orkesterns alla instrument och var sedan barnsben en briljant pianist. Redan vid sin debutkonsert vid elva års ålder erbjöd han publiken att han som extranummer var beredd att spela vilken som helst av Beethovens 32 pianosonater – utantill.
Det finns de som funnit Saint-Saëns musik lättviktig. Men han skrev såväl operor som symfonier. Av hans tretton operor är det i och för sig bara Simson och Delila som överlevt, och bland de fem fullbordade symfonierna (det finns också flera fragment) är det bara den tredje (den så kallade Orgelsymfonin) som hör till standardrepertoaren. Symfonin i A-dur är ett ungdomsverk från 1850, skrivet tre år före den symfoni som kallats nr 1 i Ess-dur. Den inkorrekta numreringen av Saint-Saëns symfonier beror på att två av dem inte publicerades under hans livstid. Han är alltså bara femton år gammal, och redan en driven tonsättare, men den här symfonin skulle han aldrig få höra spelas – den uruppfördes nämligen inte förrän 1974. Även om han redan skrivit sånger och pianostycken, så är detta är hans första stora mästerverk, skriven två år innan han satte ”opus 1” på ett par orgelverk. Det är en direkt och underhållande musik utan krångligheter, men med helt naturliga referenser till den symfonilitteratur som låg ynglingen varmt om hjärtat; Mozart, Schubert och Mendelssohn.
Frederick Delius (1862-1934) Two Pieces for small orchestra: 1. On hearing the first Cuckoo in Spring, 2. Summer Night on the River
Frederick Delius föddes i England av tyska föräldrar. Han studerade i Leipzig, där han också lärde känna många skandinaver. Leipzig var ett Mekka för nordiska musikstuderande, i synnerhet de från Norge. Vårt grannland kom sedan att bli som ett andra hem för honom, och han umgicks intimt med både Grieg och Munch. För att ytterligare berika hans erfarenheter, skickade fadern honom till USA för att arbeta på en farm, och där lärde han känna den svarta befolkningens musik. Mot slutet av sitt liv var han bosatt i Frankrike. Han var verkligen en internationell tonsättare och det är svårt att hitta nationella särdrag i hans musik. Allt han skrev är emellertid genomsyrat av romantisk nostalgi, den klingar impressionistiskt skimrande, är alltid vacker och innerlig, fylld av ett oerhört känsligt sinne för klanger. Under de sista decennierna av sitt liv blev han blind och drabbades av förlamning, vilket omöjliggjorde fortsatt komponerande på egen hand. Osjälvisk hjälp fick han sin assistent Eric Fenby, som kunde teckna ner mästarens diktamen, och det blev många sådana stycken.
On hearing the first Cuckoo in Spring komponerades 1912 och skildrar inte bara den annalkande vårens förhoppningar och lyckokänslor, utan också vissheten att det inte dröjer länge förrän allt vissnar ner igen. I stycket citerar han en norsk folkvisa, vilken han smyckar med de harmonier som han gjort till sina egna. Det är samma melodi som Grieg använde i Norske folkviser op 66, där den ingår som nr 14 med titeln ”I Ola-dalom, i Ola-tjønn”. Delius skapar en suggestiv stämning, och klarinettens många gökrop ger en vårlig stämning.
Summer Night on the River komponerades 1911, men har ändå blivit det andra stycket i samlingen, uruppfört i oktober 1913 av självaste Artur Nikisch i Leipzig Gewandhaus. Detta har betraktats som ett av Delius mest inspirerade verk och det målar upp stämningen på en disig flod med vaggande båtar och med myggor och sländor surrande över näckrosorna. Här finns en genial rytmisk finess och sublima träblåsarinsatser. Melodin blir allt vekare och vekare och dör till slut bort i fjärran.
text Stig Jacobsson